Hopp för grisen

När man skrapar på ytan och letar efter alternativ till konventionell grisuppfödning så hittar man förstås mycket bra forskning och intressanta försök från SLU:

Se tex argumentet för utgångsgrisar. Hur de klarar sig på mindre mängd importerat kraftfoder och hur utvistelse och fri tillgång på grovfoder(gräs och halm) ger näring, stimulans och möjlighet till naturligt beteende. Grisarna blir mindre stressade, mindre aggressiva och friskare. 

Ett annat argument för ekologiska utegångsgrisar är suggan kan få utlopp alla sina modersinstinkter - hon kan boa in sig genom att bygga ett bo. Dessutom grisar (föder) den ekologiska grisen lättare och hon får färre döfödda kultingar… Att köttet dessutom är läckrare vet alla som ätit utegångsgris.  

Men för att den ekologiska hållningen av utgångsgrisar ska bli riktigt lönsam krävs dock mer avel för att få fram de egenskaper som gynnas av utegång och fritt levande.  Den konventionella ”burgrisen” har på grund av det moderna avelsarbetet förlorat många av sina ursprungliga och naturliga beteenden. Låt grisen bli mer gris.   

Befria grisen! Så om du äter gris välj en skinka från en Kravmärkt eller en utgångsgris till jul. Gnäll inte över priset utan tänk på att på en fri marknad är det efterfrågan som styr. Kräsna djurvänliga konsumenter krävs för ett bra griskött.

 

Finns lyckliga grisar?

Ja, det tror jag. Trots det förfärliga bilder vi sett rulla på TV och nätet tror jag att det går att föda upp även på grisar på ett sunt sätt. Först behövs förstås oannonserade besök av kontrollerande veterinärer annars blir det som Dn skriver: bonden strör på halm och forslar bort sjuka djur inför väntande besök.

Slakt liksom all annan död är traumatiskt och föregås ofta av smärta. Det måste man inse och acceptera om man väljer att äta kött. På samma sätt som man måste inse att mycket av vårt överflöd av billiga importvaror typ sportskor bygger på att fattiga människor, ibland även barn, utnyttjas som billig arbetskraft. Det senare är dock lättare att förändra… 

Min inställning och målsättning är att  bara äta de djur som har varit lyckliga när de levat. Slakten är aldrig lycklig…Men transporten och tekniken kan göras någorlunda värdig.

Igår besökte E. och jag en gård med utegångsgrisar, Dövestad, strax utanför Oskarhamn. Här går grisarna ute hela året. Vi såg fina bilder på grisar med tjock ragg som lekte i snön. I Hans och Ing-Marie Nilssons gårdsbutik köpte vi skinkstenk, prinskorv, torkad skinka, rökt sidfläsk,  kryddig salami m.m. men också en massa ekologiska burkar med bönor, krossade tomater, marmelad osv. Julskinkan var antingen såld eller tingad. Till denna ”köttiga” butik  kommer även vegetarianer för dess stora utbud av nötter, fairtrade choklad, frön, mjöl och olika gryner.

Men åter till de lyckliga grisarna. De lever hela sitt liv på gården, bökar i lera, sover i halm och strövar fritt. När det är dags att slakta körs de i ”egen” kupé dvs de blandas inte med grisar från någon annan gård under de 1,5 timmarna till Valdemarsviks kontrollslakteri. Slakt är aldrig gulligt men här är det inte frågan om något löpande band med tusentals djur om dagen utan 30-40 djur slaktas per dag.  Bättre så kan det nog inte göras…

Dövestadgård är ingen Krav-godkänd anläggning eftersom fodret köps utifrån och inte är ekologiskt. Det är i alla fall närodlat inom Kalmarlän. Enligt Hans och Ing-Marie är djuromsorgen i liv men också vid slakt det viktigaste för dem.

Till helgen äter jag deras skinkstek brässerad i gryta på spisen med äpplen, katrinplommon, lök, ingefära och kryddpeppar. Av skyn gör jag en lätt sås som spetsas med koncenterad äppeljuice och en eller två matskedar calvados. Och jag har inte dåligt samvete för att jag äter just denna gris. 

Ps. Bor du i Oskarhamnstrakten kan du köpa Dövestads kött på Domus och ICA Maxi i Oskarhamn.